Läsprov

Ur kapitel 1
“Träningspasset hade gått hyfsat. Vissa dagar känner man sig lätt i vattnet, som att kroppen glider fram och att tankarna försvinner bort. Bort från simbassängens suddiga botten, bort från vardagens brus och alla måsten. Andningen går av sig själv och vattnet omfamnar mig mjukt. Då känns kroppen stark och snabb, som ett vattendjurs. Andra dagar är vattnet tungt och trögt. Allt bjuder motstånd och jag klarar inte av att göra mina vanliga intervaller och takten är liksom ur fas. Efter att ha anmält mig till en simtävling har jag sedan några månader har jag simmat regelbundet: två till tre gånger i veckan ligger jag i bassängen och maler intervall, övar teknik och med hjälp av en simträ- nare har jag lyckats sänka min tid på femtio meter bröst med nästan tio sekunder. Det finns något väldigt tilltalande i att mäta sig mot en klocka, en objektivitet och kvantifiering av ansträngningarna. Jag av- slutar träningspasset, duschar och byter om. Med blött hår cyklar jag hem mot Vasastan. 

Det är söndag förmiddag, ännu inte lunchtid och jag känner mig nöjd med dagen och med mig själv för att ha genomfört träningspasset. Det är som att vattnet ger en klarhet i huvudet, det sköljer bort tankar och oro och en behaglig tyngdkänsla kommer till kroppen efteråt. När jag cyklar upp för den flacka men sega Banhusbron får jag en oväntad känsla i bröstkorgen. Lätt brännande, som att andas in iskall luft en vinterdag. Jag försöker slå bort känslan, men det går inte. I stället tilltar den i styrka. Det är svårt att fylla lungorna med luft och det blir jobbigare att cykla. Mycket jobbigare. Jag kan inte andas in ordentligt, det tar liksom stopp, och den kalla vinterluftkänslan ligger kvar i bröstet. Har jag blivit förkyld? Kan jag ha tappat i kondition? Simpasset hade ju ändå gått bra. Ska jag gå av cykeln och promenera
i stället? Nej. Nu får jag bara bita ihop och trampa hem. Det blir några väldigt, väldigt jobbiga minuter innan jag kommer hem. 

Den där gråa dagen i mars när jag cyklade över bron kommer jag ofta att återkomma till i minnet. En ofrivillig bild som etsat sig fast i med- vetandet och nu ingår i de fragmentariska album vi samlar på oss genom livet: cykelturen, kyssen, barnets födsel. Likt en själslig milstolpe.”

Utdrag ur faktadel kapitel 2 

Hur känns en hjärtinfarkt?
Hur känns en hjärtinfarkt? För vissa är det en mycket smärtsam och obehaglig upplevelse, för andra mer som ett molande obehag. Många drabbade märker inte av det alls och har då fått det man kallar för en ”tyst infarkt”, läs mer om det till höger.

I en amerikansk studie sammanställde man de symptom som de som drabbats av hjärtinfarkt hade känt innan de kom till akuten. Som du kan se i tabellen nedanför är bröstsmärta det absolut vanligaste symptomet, men en fjärdedel av patienterna besvärades av andfåddhet. Det är naturligtvis möjligt att drabbas av flera symptom samtidigt. Poängen är att hjärtinfarkt kan visa sig på flera olika sätt. Eller inte alls. En hjärtinfarkt behöver dessutom inte ge samma symptom om man drabbas av en ny infarkt. Det är ett lurigt tillstånd. 

Tänk på: Att ta bröstsmärta på allvar, framför allt om du inte känner igen smärtan sedan tidigare. En generell regel är att smärta som går att provocera fram genom att röra armar eller trycka på bröstkorgen är orsakad av muskler, senor eller skelettet och kommer inte från hjärtat. Smärta från kranskärlen, som vid en hjärtinfarkt, går inte att provocera fram annat än genom att man anstränger sig och därmed ökar hjärtats syrgasbehov. 

Tyst hjärtinfarkt
Tyst hjärtinfarkt, när symptomen från hjärtinfarkten varit så få eller diffusa att personen som drabbats inte förstod att den fått en infarkt, är mycket vanligare än man tidigare trott. Så många som hälften av alla infarkter kan vara tysta. I en studie i amerikanska jama (The Journal of the American Medical Association) följde man 2000 personer i åldrarna 45–84 utan känd hjärt­kärlsjukdom.

Efter tio år hade åtta procent av dem fått ärrvävnad till följd av hjärtinfark­ ter. Vad som var mest förvånande var att hela 80 procent av de drabbade var helt omedvetna om infarkten. Eftersom de inte visste om att de drabbats av en infarkt hade de heller inte fått behandling för att minska risken att drabbas av en ny infarkt.